lisaporcelina

Jag har aldrig längtat till Tyskland.

Jag har aldrig försökt förstå språket, jag har aldrig velat semestra bland autobahns och miljonstäder och jag har sällan brytt mig om annat än musiken som kommer därifrån.
Och nu är jag här. Och undrar fortfarande hur det gick till...

Max Planck Institute for Ornithology alltså. Och det bara på grund av en snöbollseffekt.

Jag har fått en snäll handledare i form av ung kanadensiska, och jag hoppas att det här projektet kommer att bli skoj. Jag ser fram emot det faktiskt, även om det inte är fiskar (ha ha). Inte de långa arbetstimmarna i fältet (nattarbete bland annat) men att hantera små söta talgoxar och undersöka deras personlighet. Jag har fått ett sjusst rum som jag inte behöver betala för och hela Institutet ligger ute på landsbygden med skog omkring.

Det känns väldigt tryggt att ha Can här, en utbytesstudent i Lund som kommer från Turkiet (och numer är här i Tyskland då). Har en känsla av att det skulle kännas ganska ensamt här utan någon man kände.

Nu är jag fullkomligt slut, trots att jag ändå sovit bort stora delar av dagen, så jag ska nog sova lite till... Introdag imorrn, hepp!

Sara susade förbi  helgen på besök, och det blev en speed-roadtrip runt Snaefellsnes peninsula, vattenfall, dalar och ett snabbt kik på glaciären där på avstånd, det blev oväntat jaccuzzibad i en sommarstuga och en massa skyr. Ett par dagar blev nog lite långsamma i Reykjavik eftersom jag hade lite skola att gå till men jag hoppas det var skoj för alla ändå. För egen del är jag galet fascinerad av berg, så jag är alltid nöjd så fort man kommer nära. :)

Börjar traska runt och kika på julklappar, man har ju lite mer press på sig när man är iväg att hitta på något skoj. Fast det är lite svårt i Reykjavik ibland, det mesta består av ull eller dyra desingrejer. Hm hm...



Dalen med utsikt mot Hvalfjördur, på väg ner från Islands högsta vattenfall Glymur.

Jaccuzzibad utomhus! Natt och kolsvart runtomkring i ett sommarstugeområde.



Sara på väg upp till stor knasig basalt-vägg


Kyrka framför snaefellsjökull

Grön Justie-prick filosoferar

Sara kikar runt i ett grått Reykjavik centrum

Jag har börjat bygga lite bo i mitt huvud, som en igelkott inför en vinter med efterföljande sommar. Ett litet mysigt bo med bra läge för dagarna som går, närmre regn och sol, gräs, träd och klippor.

Jag är så trött på att leta inneboende. Om det kära Martin nu säger kommer bli sanning i framtiden så behöver jag dock det. Inneboende nr 4 då, det ger ett genomsnitt av en ny inneboende om året. I ett halvår? I två månader? Tills hösten kommer igen?

Det är bland annat därför jag börjar spåna lite på att bygga upp något riktigt istället för att halvbo i en lägenhet jag egentligen är trött på, som jag aldrig har råd eller tid att fixa till så att det blir hemtrevligt nog, personligt. Eller som jag kunnat göra personlig eftersom det har varit någon annan där med annan vilja och närvaro än jag.

Det är lite läskigt dock. Det får inte bli för snart, det får inte ångras, hastas fram. Men att flytta till Lund vore fint, allra mest för att jag får mer närvaro till fin, slippa pendla till skolan varje dag, stressa mindre, och av ekonomiska skäl. Dock är vännerna i Malmö, vilket kan göra det lite slitsamt att byta stad.

Och så tar det tid och energi att fixa också. Och båda viljor måste vara med, bådas resonemang och hjärtan.
Uss, vad krångligt det är att komma fram till något vettigt svar.

Och det är ändå bara spånande. Och alldeles för tidigt för att bestämma sig. Och alldeles för tidigt att prata om här egentligen. Blubb. Letar ettor att byta med, igen. Gjorde så förra året med och se hur det gick...

Jag har varit lite inaktiv på sistone. Jag skyller allt på skolan, för att jag har haft för mycket att tänka på. Allt det här börjar förändra sig, på ett sätt jag inte riktigt tycker om. Vad händer om jag inte klarar allt? Vad händer om jag inte får ut allt det jag vill? Vad händer om jag inte lär mig allt jag måste?

Lyssnar på Svavar Knútur (http://www.youtube.com/watch?v=Pvll5EP7WS8&feature=related) efter ett långt lugnande samtal med Jonathan. Han, J, kanske inte kan lösa mina problem men han kan mjuka upp min oro.

Att ha honom här kändes som det borde göra och har gjort. Väldigt väldigt fint.
Jag låter bilder tala för resten:


Ner mot Reykjavik centrum



Utsikt från en buss



Kyss!




Michelingubbar till häst



Min kompanjon Justine blåser bort

Hvalfjördur

Gymnasiets förvirring börjar återkomma till mig. Tiden då man var tvungen att välja mellan ämnen och inte kunna fördjupa sig i något trodde jag var förbi, men tydligen inte. Mitt intresse dras åt ett ämne, de andra glöms eller känns tråkiga. Det känns lite sorgligt att det måste vara så, hade jag bara fått tiden hade jag nog lätt kunnat brinna för alla ämnen som jag valt. Nu kommer en hel del annars intressanta fakta försvinna ur minnet, i brist på "glädje i lärandet", under detta lätt stressande parallell-system... Jag föredrar helt klart det svenska systemet.
Det kan ju vara resultat av att man har alldeles för mycket att göra utanför skolan också, fikor, fest, utflykter... Håhåjaja, livet är inte lätt. :)

I övrigt så har det varit en fin vecka. Har hyrt bil tillsammans med Justine (som jag umgås mycket med här, om jag inte nämnt det tidigare...) och hennes två vänner från Sverige, och tagit mig ut till Vattnajökull och tittat på lite andra häftiga saker. Speciellt Vattnajökull var häftigt att se! Det är så STORT. Ett islager som täcker berg, skimrande grönt i sprickorna, känns så överväldigande när man ser det. Bilder kan inte göra det rättvisa, hur liten man känner sig när man står brevid. På vägen dit hann vi köra förbi miltals med ödemark; lavafält med mossa på, lavaaska (som svart sand) utan någon växtlighet, vattendeltan med vatten från de smältande glaciärerna... Bara telefonledningen syntes ibland, och bergen på ena sidan av vägen. Och så besökte vi en svart strand såklart, inverterade färger, kändes helskumt.





Igår testade jag Reykjaviks uteliv på riktigt för första gången. Och höll ut ända till klockan halv fem innan jag staplade hem. I vanliga fall tar ju inte festen slut förrän 6-7 på morgonen men jag är ingen utpräglad festnisse på det sättet. Men kul var det! Det var en härlig blandning av utbytesstudenter som jag var ute med, Kevin från USA, min granne Robert från England (som ser ut som Mr Bean, verkligen), Ebba, Justine och jag från Sverige, folk från Finland, Holland och Litauen...

Sovdags!
2 dagar kvar tills Jonathan kommer.

Så var det söndag efter Den Stora Festen. Vi är uppe och surrar runt och pratar, gäspar, skvallrar och fnittrar, dricker te och äter rostade mackor med ost. Igår var sista lördagen vi var här (även om vi är kvar fram till fredag), och den årliga ladu-festen i området invaderades av mer eller mindre fulla språkstudenter. Islänskarna blev både glada och störda, beroende på åldergrupp. Men vi, vi har nog inte haft så kul på länge!

En en-gång-om-året-ihopsatt-lokalgrupp spelade skränig och amatörmässigt framförd musik, texterna blev fel och nästan ingen låt avslutades, men skoj var det ändå. Speciellt när man får höra Oasis spelas ute i en pyntad lada på den isländska landsbygden. Ortsbefolkningen knuffades omkring i sina lopapeysu, den isländska lusekoftan, och det är tydligen vad man alltid har (och gör) här, oavsett åldersgrupp. Smart, eftersom det är kallt.

Jag spenderade mycket tid med min lilla kamera, vänner och dansgolvet, eftersom pojkarna inte ingick i kvällens nöje för mig. Jag fick dock värja mig till både höger och vänster, för fulla kursare och för lokalbefolkningspojkar som inte alls förstod problemet med att jag redan hade pojkvän. Vi få som redan hade pojkvän eller flickvän studerade de andras par-skapande med roat intresse. Ibland var det väldigt sött, ibland var det lite skrämmande matchningar... Menmen.

Planer för dagen är promenad, läxa och se vår kör sjunga i den lilla söta kyrkan här brevid. Och haffa Jonathan på Skype....

IGÅRKVÄLL var jag på en av de bästa ridturerna någonsin! En själslig paus från det stressade plugget och det uppslukande umgänget. 3 timmar på en töltälskande islandshäst i en galet sagolik natur var det. Berg som omsveptes av moln, korpar som cirklade över, tystnaden och färgerna! Och alla små fjärilar som ljudlöst fladdrade omkring ovanför vita små tussar av blommor i en röd och grön matta av vegetation blandat med sten. Och så massor av mysig tölt och galopp! Lycka! En islandshäst när jag blir stor skall det minsann bli!

SItter i The Dining Hall igen, killarna spelar musik och pingis, andra pluggar men de flesta sitter på internet. VI har valbar lekionstid, och för att vara ärlig så pluggar jag hellre själv eftersom det ger mer än lektionerna... Jag skulle egentligen ha gjort blåbärssylt och rabarbersylt nu, men den lektionen blev inställd. Informationen (och lärandet) är lite godtycklig här, du skall vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att ha koll på läget. Om du inte skulle vara det, så ordnar sig i och för sig det mesta ändå, jag får lite socker till mina blåbär och ska koka den själv till våra planerade pannkakor på lördag. :) Islänningarna är visst ett lugnt folk.

Packtankar, planeringsfixering, nuet-fokusering. Ingen föreställning om hur bra det skulle kunna bli, för då släpper jag bara in föreställningar om hur hemskt det skulle kunna utvecklas. Så är det och var i dagarna som gick.

Men oavsett:

Ég er á Islands!

Sitter nu på Backpackers Hostel som ligger på "gågatan" (fast folk kör bilar) här i Reykjavik, utmattad men relativt trygg i sinnet. Jag vet inte ens om jag är på rätt rum i rätt säng men den var ledig och ingen har protesterat hittills. Min utsikt är skyltfönster i ett litet falurött hus.

Innan jag blev insläppt har jag vandrat gata upp och gata ner och har nog redan fått koll på hur centrum i Reykjavik fungerar. Allt är så litet här! Små hus; vartannat i olika färger. Små kvarter med fina villor med massor av katter i. Små cafén med både veggie-tema och Espressohouse-stil, precis överallt! Och turister, herregud. Danskar, svenskar, norskar och tyskar, och så Reykjaviksborna som pratar som en blandning av alltihop. Jag trodde jag skulle vara vilsen och orolig, men allt har gått väldigt smidigt. Det är bara mina fötter som klagar.

Jag skall väl snart ut igen för att kanske köpa nya vandringskängor, och sedan möta upp med de blivande Islänska-kursarna... Får nog bli lite mer inlägg och bilder när jag installerats i Núpur utanför Ísafjördur.


***

Det blev inga vandringsskor, 3 olika dyra par, men ingen i min storlek. Ahwell.

Men så blev det en öl och en banan. Jag glömde äta middag. Och sedan kom det folk och alla var trevliga, de flesta roliga och ironiskämten låg på lagom hög nivå. Men efter en lång dag, och tröttande aktiviteter kände jag att det var dags att dra sig tillbaka redan - halv nio- och sova. Jag hade övergått till att vara lullig efter ölen, hungerdarrig, övertrött och underhållare i en underlig kombination. Kände att jag kanske inte borde börja min relation med de här människorna som clown, även om det var kul att prata massor. Så nu är jag tillbaks på hostellet, med ett lånat duntäcke över mig. Mys i kombination av kaos. Genom fönstret bokstavligen talat dundrar ett Heavy Metalbands halvkassa kovers av Black Sabbath, en sångare som skriker halvfalskt i falsett inför en musiktörstande stackars publik. På gatorna kör stadsjeepar, bara för att kolla läget på stan, och det är alldeles ljust ute. En del av mig vill verkligen ut och uppleva! Men det spelar ingen roll, jag får tid igen snart. Jag sover nog sött inom en timme skulle jag tro.